I lördags kväll, alldeles för sent egentligen, fick jag ett infall och anmälde mig till en halvmara om två veckor. Lite spontant sådär. För varför inte? Okej, helt spontant var det kanske inte, har funderat på om jag inte borde leta upp någon form av lopp den här sommaren/hösten här i Norrbotten, dels för att det vore kul, dels för att ha något att träna för. Jag har lättare att träna om jag 1. har någon som håller koll på att jag går till gymmet/springer (i Uppsala var det receptionspersonalen på gymmet, var jag inte där på morgonen på några dagar fick jag absolut förklara varför när jag kom igen) och/eller 2. har något att träna inför, exempelvis Vasaloppet i vintras. Just nu har jag inget av dem eftersom jag tränar på ett obemannat gym, på morgonen när jag i stort sett är ensam, och inte har något event eller lopp inplanerat. Utifrån förutsättningarna rullar det på ganska bra ändå och jag har kommit igång med löpningen först inne på löpband (finns det något tråkigare?) och sen ute när snön försvann från cykelbanorna, men det kan ju komma en dip i motivationen när det är bra att ha en ursäkt till att ta fram löparskorna.
Letade lite för någon vecka sedan och hittade två lopp i Luleå i år, dels halvmaraton 21 maj, dels Vårruset med 2,5 eller 5 km den 7 juni. Efter det helt tomt hela sommaren. Varför bara lopp när snön knappt lämnat marken? Kunde ju tycka att det hade varit snällt med ett lopp i augusti eller så här, med tanke på att utelöpsäsongen precis börjat för oss fegisar som vägrar springa ute när det är is/snö på marken... Men iallafall. Eftersom jag åkt till Uppsala i stort sett varje gång jag varit ledig mer än en vanlig helg senaste året kan ju se det lite som sightseeing i Luleå om inte annat.
Vad är det värsta som...
Var lite fundersam på hur kroppen skulle kännas idag efter crossfit och sen en hel natt på tåg hem till Luleå, men har faktiskt inte ont någonstans, än. Är lite blå på axlarna och knäna från hantlar och golv, men det hade jag räknat med. Tåget gick också (som tur är) precis som det skulle och jag hann till jobbet i tid som planerat. Efter min försening på 12 timmar förra gången har jag undrat om jag inte kan lita på tågen och alltså måste överväga några varv till innan jag åker ner till Uppsala, men just nu vågar jag lita på nattåg ett tag till. Det är ändå så smidigt när det funkar, och innebär att jag kan hinna ner till Uppsala, även om det bara är över en helg ibland.
Aningen svimfärdig och kanske lite illamående, men sen när vi hade postat ut ett tag smakade det gott med hallonpaj och morotskaka. Balans ju!
I go you go
Planen var catch up med vänner jag inte sett på länge, häng med familjen och träning på mitt favoritgym där jag spenderar otaliga timmar senaste 7 åren. Sen är det ju det här med att det är pandemi (Va? Aldrig hört förut...) och också januari och förkylningar såatteh, ja, det blir som det blir.
Träningsmässigt har jag visst lite hybris och tänker att jag kan köra på "som vanligt" även om det är månader sedan jag tränade ordentligt och regelbundet. Träningsvärken kommer sen som ett brev på posten och det är ju skönt på sitt sätt. Även om det innebär att jag stapplat runt med ben lika smidiga som elstolpar och gärna gått baklänges ner för trappor.
Relalalaxa
Resten av dagen har jag spenderat på stranden, i skuggan under några tallar. Jag vågade inte gå ner och doppa mig idag, jag såg en patient för mycket förra veckan med infektion i sår nära leder för att vara riktigt sugen, även om mina skrapsår knappt ens räknas som skrapsår. Den där sandstranden känns som att den kan bli mitt andra hem i sommar, om det fortsätter vara sol och varmt iallafall. Så lyxigt att ha badplats inom räckhåll!
Helledigt
Min syster har börjat träna på samma ställe som jag och därför har jag numer en träningskompis till och från. Träningsvärk är utlovad varje gång jag har sällskap, även om vi råkar köra mina vanliga träningspass, eftersom jag tar i lite extra av bara farten när hon är med. Sen är hon inte alltid övertygad om att jag kan räkna och det är ofta hon frågar vad jag egentligen menar när jag säger hur många varv vi ska köra. Ganska ofta tycker hon nog att vi gör fler repetitioner eller varv än jag sagt att vi ska göra. Till mitt försvar kan det nog vara så att jag menar att vi ska köra 3 varv men att vi först måste köra uppvärmning med ett varv av övningarna, så ja, i ärlighetens namn betyder kanske 3 ibland 4. Men men. Sen är jag också hopplöst dålig på att räkna och tappar räkningen efter kanske hälften av repetitionerna, eller garanterat alltid efter 4-5 repetitioner, så det är inte alltid helt tydligt när vi är klara och inte.
Hursomhelst väldigt kul att träna tillsammans med någon. Jag har snart tränat på samma gym i 10 år och nästan alltid tränat själv men det är lite lättare att ta mig dit, och lite lättare att utmana mig själv, när jag vet att jag ska träna tillsammans med någon annan. Iochförsig är jag väldigt lättlurad när jag tränar och det är inte helt ovanligt att jag lovar mig själv att det är sista varvet eller sista intervallen men sen drar till med en eller ett par till bara för att sista varvet kändes för lätt. Det är inte lika lätt att komma undan med när jag har systeryster med, men å andra sidan hittar vi ofta på jobbiga upplägg innan vi börjar så det brukar kunna bli jobbigt nog även utan att lura på oss ett sista varv. Och eftersom jag inte kan räkna varv, och hon aldrig riktigt litar på min räkning, så går det alltid att kuppa in ett extra varv på slutet om det känns som att det behövs.
Just nu ligger mer fokus på löpning än styrketräning, lite för att det råkar vara roligt att springa för tillfället och lite för att jag inte behöver gå upp tidigt och cykla till gymmet då. Av någon anledning har jag fått väldigt svårt att sparka upp mig själv ur sängen på morgonen nu när all undervisning är på distans, och jag trivs bäst på gymmet före 8 på morgonen, innan alla andra vaknat och när jag kan få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva köa för maskiner, vikter eller utrymmen.
Igår blev det intervaller och eftersom jag försöker variera och köra olika pass varje vecka (när det kommer till löpning, styrketräning kör jag samma sak varje vecka även om jag vet att jag borde variera) blev det backintervaller. Det var första backintervallerna i år så jag har inte kommit fram till hur många som är rimligt att tänka att jag ska orka än riktigt, men jag kom fram till att 5 var ett rimligt mål. Sen när jag sprang den 5e kändes det som att jag absolut orkade några till så det slutade med 8 varv upp för backen och sen bestämde jag mig för att det räckte. Jag såg sen att jag visst sprang snabbast sista intervallen. Hade jag orkat fler? Absolut! Men jag ska ju orka springa lika många nästa gång det råkar stå backintervaller på schemat.
Vad menar du egentlig...
Jag kan iallafall inte påstå att jag har haft några besvär efter att jag blev utsläppt från min fem veckor långa karantän. Förra sommaren/hösten kunde jag löpträna igen för första gången på flera år än jag kan räkna, skadefri och utan att ta i för mycket, och hade bättre kondition än jag haft någonsin. Och eftersom vi haft en mycket kort snöperiod den här vintern kan jag till och med fortsätta löpträna nu igen. Annars springer jag av princip inte före 1 april (och absolut inte om det är snö) för att minska skaderisken. För ja, jag är hopplöst bra på att skada mig på alla möjliga dumma sätt. Sträcka ljumsken när jag joggar i hålla, stuka foten när jag backar in i en vägg, få bula i pannan när jag skallar golvet mitt i en burpee...
Ett år med distans
En vecka
Med min fot som strulade hela halva förra året har jag inte tränat kondition sen i maj så flåset har varit bättre får jag väl säga. Men ändå lite skönt att det går att springa igen, även om kroppen protesterar alldeles för tidigt. Jag har tänkt göra En svensk klassiker nästa år, med Vasaloppet som första del, så jag måste börja träna konditionen igen om det ska finnas minsta chans att det ska gå. Pappa hetsar att jag ska hänga på honom och springa Lidingöloppet redan i höst men eftersom min fot inte gick att springa på tills för några månader känns det kanske lite väl. Tänker att ett första mål blir att klara av en mil i lite lagom tempo och sen öka därifrån. Och rehab rehab rehab, eller om det kanske är prehab nu.
Klättrar på väggarna
Efter första löppasset på sådär drygt ett halvår (minst, kanske snarare drygt 1 år). Trött (läs spyfärdig) men ändå ganska glad och nöjd.
Nu sitter jag på bussen hem från Västerås. På infektionsblocket har vi mest föreläsningar och seminarier och går några jourer på infektionsakuten i Uppsala men för att träffa lite fler patienter får vi åka till Västerås en eftermiddag. Vet inte riktigt varför de inte kan styra upp det i Uppsala istället (och slippa betala våra bussresor för 2 timmar undervisning) men men. Har fått träffa fyra patienter som låg inne för olika infektioner och diskuterat möjliga diagnoser och behandlingar så ändå en givande dag.
4/4
Mina stackars kollegor får stå ut med en aningen stressad och frustrerad Alice med halvbra tålamod. Ska försöka ta mig iväg till gymmet innan jobbet imorgon, but we'll see, jag skulle dit idag också men har istället spenderat dagen med att titta på Tv-serie och laga matlådor...
Ligamentum fibulotala...
Det syns inte jättetydligt kanske men min vänster fot är fortfarande svullen två veckor efter senaste stukningen. Enligt mitt tentaplugg ska svullnaden gå ner efter fem dagar men jag försöker ha tålamod...
I morse hade jag praktiskt prov. Fyra stationer, fyra minuter på varje station och max 4 poäng per station. Som alltid sitter vi innan och går igenom worst case scenario men idag gick det bra. Missade en halv poäng på första stationen och kanske en halv eller en på sista men annars tror jag att det var full pott. Inte för att det säger så mycket, tanken är inte att vi ska bli kuggade utan att vi ska ha ångest inför och därför plugga extra noga. Vi resonerade iallafall så innan vi blev insläppta till provet. Och helt ärligt är det sällan särskilt kluriga uppgifter, det är mer att det är lite konstig form och att en har tidspress och att det sitter en läkare och tittar på varje liten rörelse en gör. Sådär så det känns som att de ser allt en tänker medan en får panik och funderar på allt en kan ha glömt.
Ska du verkligen trän...
Just nu är det annars tentaplugg dygnets alla timmar (känns det som) och jag är mestadels begravd i sammanfattningar från kursen. Det syns var jag har haft tråkigt, både på mina anteckningar och mina sammanfattningar. Lite här och var dyker det upp referenser från Grey's anatomy när det är diagnoser där jag minns vilken karaktär som fått den, inflikningar om hur läkare på mina placeringar (eller i vissa fall min mamma som ju inte har någon som helst medicinsk utbildning utan bara egen erfarenhet att gå på) behandlar olika tillstånd.
Av någon anledning har min dator fått för sig att just den här veckan är en alldeles utmärkt vecka att strula så den kopplar ner Wifi, slutar känna av strömkabeln och sånt spännande när den känner för det men än så länge har alla funktioner kommit tillbaks efter några timmar så det ska nog lösa sig...
Mina föräldrar firade 25 år som gifta i förra veckan så vi var på Tzatziki och åt middag förra helgen. Mysigt! Sen att jag trodde att jag skulle andas och svettas vitlök en hel vecka är en annan sak, men det var gott iallafall och det är ju huvudsaken.
Någon fyndig ortoped
Satt tidigare idag och tänkte att det tråkigaste jag vet (när det kommer till träning) är rehab och prehab men att skador möjligen är det enda som är värre. Så tänkte min kropp att japp, då fixar vi en skada helt enkelt!
Nere för räkning
Jag stack ut och sprang min favorithatrunda men hade inte räknat med 1. Att det var sommarvärme ute och 2. Att det yr pollen/maskrosfrön överallt och att det dessutom är alldeles fullt med samma pollen/frön på marken i skogen. Det var på riktigt ett decimetertjockt läger av vitt fluff här och var. Bara för att jag var nyfiken kollade jag klockan innan jag sprang iväg och sen igen när jag kom hem, men jag måste ha kollat fel för ett tag trodde jag att jag sprungit i 15 minuter men det var nog snarare 30 om jag räknar ihop alla låtar jag hann lyssna på. Haha började undra vilken sväng jag missat och råkat gena...
Slutspurt
Fick för mig att springa en vända i Röbospåret, alltså den runda vi sprang på idrotten när jag gick i sjuan. Jag tänkte att det kunde vara skönt efter en heldag framför datorn men det visar sig att jag är rätt bra på att förtränga obehagliga saker. Som till exempel att den backe jag har något vagt minne av är aningen brantare än jag trodde. Och att det finns en till backe som är ännu värre, direkt efter den där som jag kommer ihåg. Men det kan ju vara så att jag inte var så intresserad av att springa i sjuan och backarna inte är lika hemska när man går... Det lär väl dröja tills jag lyckas lura ut mig själv där igen men tänk vilken kondition jag skulle få om jag sprang där lite regelbundet!