Strax utanför Gällivare ligger Dundret, ett fjäll där det på vintern finns både pistar och skidspår och där det på sommaren går att vandra. Exakt var en ska vandra från är mindre tydligt, så jag gav upp och promenerade (eller klättrade?) helt enkelt upp för en av pisterna. Det råkade vara en svart sådan, kallad fjällbranten, men upp kom jag till slut. Väl på första toppen, där liftarna stannar på vintern, mötte jag ett gäng renar som trivdes utmärkt runt värmestugan, utgår jag från att det var, och sprang runt på trallen utanför.
Bakom liftarna hittade jag de faktiska vandringslederna och den parkering jag läst om men inte brytt mig om att försöka hitta till, uppe på kalfjället. Sen var det betydligt lättare att ta sig fram, och lite mer njutbart. Fantastisk utsikt var det uppe på den faktiska toppen, eller, så fort jag kom upp ovanför träden egentligen. Även om det inte var molnfritt var det absolut soligt och varmt och det gick att se bort till vad jag tror är Sarek och Stora sjöfallet åt ena hållet, med snötäckta fjälltoppar, och och Muddus med mera åt andra hållet. Jag mötte inte några andra vilda djur än de där renarna runt liften. Några vandrare med hund mötte jag däremot och på vägen ner igen blev jag omsprungen av en hurtbulle som inte bara gick på fjället utan sprang upp och ner.
Justja, så hittade jag hjortron också, mitt på spången helt plötsligt!
Efter Storforsen for jag nämligen till Jokkmokk och den fjällbotaniska trädgård som finns där. Tyvärr verkar det vara lite fel säsong för många av blommorna så det mesta var överblommat eller hade kanske bara en dålig dag, men några färgstarka blommor hittade jag. Och vatten förstås, om än i mindre mängd än vid Storforsen. 
Precis som för ganska precis ett år sedan tog jag mig även till Harsprånget och jag är fortfarande lika fascinerad av att det här är i Sverige, och att det till stor del är skapat av vatten. 
