Känslan när man går ut från tentan och känner sig hyfsat trygg med att det åtminstone borde räcka till godkänt och sen inser att man helt missuppfattat en av de större frågorna... Well well, inte mycket att göra åt det nu. Jag har omtenta nästa vecka, från kursen vi läste över jul, så det är bara att ladda om och börja tentaplugga igen, hormoner och endokrina organ be warned, här kommer jag! Jag hade en plan att slippa omtentor, men det var ju lite dömt att misslyckas, framförallt med tanke på att jag var sjuk två veckor (av kursens totalt kanske 6 eller 8) och dessutom jobbade lite mer än vad som var rimligt. Kanske något att lära sig av? Slapp inte febern, även om jag hoppades på det, eller, vet inte om det är feber men mår lite småknasigt sådär så jag blir lite illamående när jag står upp, får blodtrycksfall (eller iallafall den känslan) när jag reser mig och allmänt inte riktigt är hungrig... Vila (...och tentaplugg...) så kanske det ger sig...
Jag trodde att man slutade fråga chans på varandra (som i "får jag chans på dig?") någon gång för ganska länge sen, när man gick på mellanstadiet, eller kanske eventuellt högstadiet, men det kanske var fel av mig och mest säger något om mig... Hursomhelst var det en som frågade om han har någon chans. Med bästa argumentet någonsin - varför inte liksom? Haha, jadu, VARFÖR inte...
