Vad är det värsta som kan hända?
I lördags kväll, alldeles för sent egentligen, fick jag ett infall och anmälde mig till en halvmara om två veckor. Lite spontant sådär. För varför inte? Okej, helt spontant var det kanske inte, har funderat på om jag inte borde leta upp någon form av lopp den här sommaren/hösten här i Norrbotten, dels för att det vore kul, dels för att ha något att träna för. Jag har lättare att träna om jag 1. har någon som håller koll på att jag går till gymmet/springer (i Uppsala var det receptionspersonalen på gymmet, var jag inte där på morgonen på några dagar fick jag absolut förklara varför när jag kom igen) och/eller 2. har något att träna inför, exempelvis Vasaloppet i vintras. Just nu har jag inget av dem eftersom jag tränar på ett obemannat gym, på morgonen när jag i stort sett är ensam, och inte har något event eller lopp inplanerat. Utifrån förutsättningarna rullar det på ganska bra ändå och jag har kommit igång med löpningen först inne på löpband (finns det något tråkigare?) och sen ute när snön försvann från cykelbanorna, men det kan ju komma en dip i motivationen när det är bra att ha en ursäkt till att ta fram löparskorna.
Letade lite för någon vecka sedan och hittade två lopp i Luleå i år, dels halvmaraton 21 maj, dels Vårruset med 2,5 eller 5 km den 7 juni. Efter det helt tomt hela sommaren. Varför bara lopp när snön knappt lämnat marken? Kunde ju tycka att det hade varit snällt med ett lopp i augusti eller så här, med tanke på att utelöpsäsongen precis börjat för oss fegisar som vägrar springa ute när det är is/snö på marken... Men iallafall. Eftersom jag åkt till Uppsala i stort sett varje gång jag varit ledig mer än en vanlig helg senaste året kan ju se det lite som sightseeing i Luleå om inte annat.