Den här veckan ska vi träna anamnes, status och diktering på patienter som är inlagda och det blir alltid lite konstlat när man frågar någon som varit inlagd en vecka "hur kommer det sig att du är här?" men det är grymt bra träning. När vi dikterar skriver en medicinsk sekreterare ut diktatet i ett worddokument och kommenterar hur vi skött oss. Meen så idag när det var min tur att ta hand om en patient kom läkaren med en fin "hur skulle det kännas att vara AT-läkare på riktigt idag?" och så fick jag göra ett tvättäkta inskrivningssamtal fast med lite mer undersökningar eftersom poängen fortfarande var att jag skulle lära mig alla standardundersökningar. So far so good för så långt var det precis som med alla patienter vi träffar den här veckan, men sen fick jag diktera till den faktiska journalen. En anteckning som kommer stå där forever and always. När jag dikterade igår var det en halvtimmes prestationsångest för 5 minuter diktat. Idag låg prestationsångesten på en helt ny nivå! Men enda sättet att lära sig är att göra såatteh.
