Förhoppningsvis får vi fira lite ordentligt i sommar men det hänger ju på pandemin och vaccinering och whatnot. Dels att mormor fyllt jämnt, dels att jag tar examen och dels att min syster och inte mindre än tre av mina kusiner tar studenten.
Hursomhelst. 5 år har på något sätt gått både snabbt och långsamt. Jag vet att jag i början tyckte att det var skönt att det var en så lång utbildning eftersom det är så mycket en behöver kunna som läkare. Det tycker jag iochförsig fortfarande, även om jag nu kan tycka att det ska bli skönt att bli klar med pluggandet också. Av alla placeringar jag haft senaste 3 åren kan jag inte komma ihåg att någon varit rakt igenom dålig, men det är klart att jag har haft bättre och sämre placeringar och varit på kliniker som är mer eller mindre inspirerande. Till viss del beror det kanske på hur intresserad jag varit, men också hur engagerade handledarna varit. Första placeringen någonsin, på medicinkliniken i Mora, var riktigt bra även om jag just nu inte tänker att jag ska bli internmedicinare. De flesta placeringarna termin 6 var roliga, men det var också kirurgiterminen och kirurgi är roligt generellt. Att åka med ambulansen var häftigt, jag hoppas att jag hinner få göra det igen den här terminen, trots pandemi. Vårdcentralsplaceringarna termin 1-4 var lite blandade men blev betydligt bättre när vi fick byta vårdcentral. Sen vet jag inte hur mycket vi lärde oss, mer än att patienter är riktiga, vanlig människor och att det är bra att prata med dem. Det är nog bra att vi ska ut på vårdcentral igen, två veckor i sträck, den här terminen så att det blir lite ordning på oss innan examen.
Halvvägs
Det är alltid spännande när det finns olika kläder att välja mellan på kliniker. Blå och vit bussarong till exempel. Eller bussarong och t-shirt. På vissa ställen är det väldigt uppdelat och finns någon form av tyst överenskommelse om vem som har vilka kläder. T-shirt (gärna röd eller blå) är till exempel en fysioterapeuttröja på många ställen. Eller kanske blå för fysio och röd för arbetsterapeut. Just vit och blå bussarong kommer jag inte ihåg uppdelningen, det känns som att vissa läkarspecialiteter ibland har blå och andra vit, eller att underläkare och AT kanske kör blå och andra vit. Första dagen går vi studenter på känsla, sen brukar vi följa strömmen och klä oss som våra handledare. Det är så skönt att smälta in på något sätt. På ortopedplaceringen i Mora hade de också skrivit ut bilder på klädkombinationer så att alla fick gissa vilka läkare de försökt efterlikna, där var det nämligen många specialkombinationer hos specialisterna och överläkarna. Grön t-shirt och vita byxor, blåa operationskläder oavsett, vit bussarong och blå operationsbyxor och så vidare.
Imorgon har vi inlämning av hemtenta om globalmedicin och det känns ganska lugnt. När kursledaren sa att omtenta görs först nästa termin fick jag lite stresspåslag, men det är ett intressant område och en fullt rimlig tenta så det är bara att skärpa till mig så går det fint.
TBT
Hur kan det här vara i Sverige?!
Jag har (såhär snart två år senare) till slut flyttat över bilderna från Gotland från kameran till datorn och oj vad jag vill tillbaks till sommar och motorcykelturer längs fina kurviga vägar genom vackra landskap.
Skolan är just nu så lugn att jag inte vet vad jag gör. Jag kan förstås inte säga något om hur termin 11 (återkommer senare till hur orimligt snabbt det har gått - hur är jag redan på termin 11?!) brukar upplevas men det känns lite som att jag inte har gått i skolan på ett år, sen pandemin kom och styrde om allt vad undervisning hette till internet och ställde in all praktik per omgående. I höstas skrev jag uppsats och jag kan tänka mig att termin 10 såg ut väldigt mycket som den brukar. Vi hade en vecka statistikkurs men sen var resten av terminen helt upp till oss, vad vi skriver om, i vilken forskargrupp, med vilken handledare och på vilket sätt. Jag har bävat för uppsatsskrivningen hela utbildningen och har egentligen inte tänkt att forskning är något jag någonsin kommer hålla på med men nu när uppsatsen är klar känns det inte alls lika oöverkomligt som det gjorde innan. Sen var jag lite kaos i höstas eftersom jag inte hade någon uppstyrd skola, men som tur är hade jag mina amanuensjobb att strukturera mig runt. Och en handledare som är lika mycket perfektionist som jag och därför inte lät mig känna mig klar med något halvdant som absolut hade fått godkänt men som kunde göras bättre.
Vi ska gå 6 jourer inom akutsjukvård den här terminen, utspritt på så många kliniker som möjligt, men eftersom vi fortfarande har pandemi och vården inte har det helt lätt är det inte alla kliniker som vill ha oss där. Jag gick min första jour i fredags, på infektion, och hade flyt nog att inte bara se covid utan också lite andra infektionstillstånd. Sist jag var på sjukhuset som student innan i fredags var ett par jourpass i början av förra sommaren, som skulle vara kompensation för de 5 veckor praktik som ställdes in när pandemin började. Vad gör en ens på sjukhuset som läkarstudent? Hur dikterar man? Passet i fredags gick bra mycket bättre än förväntat och jag kom visst ihåg hur en pratar med en patient och vad som ska vara med i diktatet efteråt. Åtminstone inbillar jag mig det tills jag har jour nästa gång om någon vecka och ser anteckningen utskriven i journalen.
Justja, det jag skulle komma till med att skolan är lugn. Det känns som att jag har glömt något, att jag missat någon uppgift eller inlämning eller tenta som jag borde plugga till. Idag fick vi ett mail från kursledaren med påminnelse om att skicka in intyg om en webkurs vi ska ha sett till eftermiddagens föreläsning. Hade jag glömt det? Japp! Sen var det inte någon stor kurs och jag har hunnit gå igenom den, men jag vet inte varför jag har så svårt att komma ihåg saker när det är "lugnt". Samma kursledare sa också i slutet av förra veckan att det måste vara jobbigt för oss att ha föreläsningar hela dagarna. Då har vi alltså föreläsningar 9-15 just nu, som mest, och ofta en halvdag eller heldag ledigt varje vecka. Rena rama semestern jämfört med tidigare terminer!
Vad har jag glömt tro...
Min syster har börjat träna på samma ställe som jag och därför har jag numer en träningskompis till och från. Träningsvärk är utlovad varje gång jag har sällskap, även om vi råkar köra mina vanliga träningspass, eftersom jag tar i lite extra av bara farten när hon är med. Sen är hon inte alltid övertygad om att jag kan räkna och det är ofta hon frågar vad jag egentligen menar när jag säger hur många varv vi ska köra. Ganska ofta tycker hon nog att vi gör fler repetitioner eller varv än jag sagt att vi ska göra. Till mitt försvar kan det nog vara så att jag menar att vi ska köra 3 varv men att vi först måste köra uppvärmning med ett varv av övningarna, så ja, i ärlighetens namn betyder kanske 3 ibland 4. Men men. Sen är jag också hopplöst dålig på att räkna och tappar räkningen efter kanske hälften av repetitionerna, eller garanterat alltid efter 4-5 repetitioner, så det är inte alltid helt tydligt när vi är klara och inte.
Hursomhelst väldigt kul att träna tillsammans med någon. Jag har snart tränat på samma gym i 10 år och nästan alltid tränat själv men det är lite lättare att ta mig dit, och lite lättare att utmana mig själv, när jag vet att jag ska träna tillsammans med någon annan. Iochförsig är jag väldigt lättlurad när jag tränar och det är inte helt ovanligt att jag lovar mig själv att det är sista varvet eller sista intervallen men sen drar till med en eller ett par till bara för att sista varvet kändes för lätt. Det är inte lika lätt att komma undan med när jag har systeryster med, men å andra sidan hittar vi ofta på jobbiga upplägg innan vi börjar så det brukar kunna bli jobbigt nog även utan att lura på oss ett sista varv. Och eftersom jag inte kan räkna varv, och hon aldrig riktigt litar på min räkning, så går det alltid att kuppa in ett extra varv på slutet om det känns som att det behövs.
Just nu ligger mer fokus på löpning än styrketräning, lite för att det råkar vara roligt att springa för tillfället och lite för att jag inte behöver gå upp tidigt och cykla till gymmet då. Av någon anledning har jag fått väldigt svårt att sparka upp mig själv ur sängen på morgonen nu när all undervisning är på distans, och jag trivs bäst på gymmet före 8 på morgonen, innan alla andra vaknat och när jag kan få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva köa för maskiner, vikter eller utrymmen.
Igår blev det intervaller och eftersom jag försöker variera och köra olika pass varje vecka (när det kommer till löpning, styrketräning kör jag samma sak varje vecka även om jag vet att jag borde variera) blev det backintervaller. Det var första backintervallerna i år så jag har inte kommit fram till hur många som är rimligt att tänka att jag ska orka än riktigt, men jag kom fram till att 5 var ett rimligt mål. Sen när jag sprang den 5e kändes det som att jag absolut orkade några till så det slutade med 8 varv upp för backen och sen bestämde jag mig för att det räckte. Jag såg sen att jag visst sprang snabbast sista intervallen. Hade jag orkat fler? Absolut! Men jag ska ju orka springa lika många nästa gång det råkar stå backintervaller på schemat.
Vad menar du egentlig...
Jag kan iallafall inte påstå att jag har haft några besvär efter att jag blev utsläppt från min fem veckor långa karantän. Förra sommaren/hösten kunde jag löpträna igen för första gången på flera år än jag kan räkna, skadefri och utan att ta i för mycket, och hade bättre kondition än jag haft någonsin. Och eftersom vi haft en mycket kort snöperiod den här vintern kan jag till och med fortsätta löpträna nu igen. Annars springer jag av princip inte före 1 april (och absolut inte om det är snö) för att minska skaderisken. För ja, jag är hopplöst bra på att skada mig på alla möjliga dumma sätt. Sträcka ljumsken när jag joggar i hålla, stuka foten när jag backar in i en vägg, få bula i pannan när jag skallar golvet mitt i en burpee...