Så har det återigen gått så där orimligt lång tid, den här gången nästan ett år. Tittade tillbaks vad jag skrev sist och det var från när jag varit hemma med covid en vecka förra våren. Sen blev det minst fyra veckor till innan en infektionsläkare till slut bedömde att jag förmodligen var frisk igen (eftersom jag aldrig hade några supertrevliga symtom) och jag fick lämna min lägenhet. Och börja jobba igen förstås. Hur många gånger har jag lovat mig själv att det är sista sommaren jag jobbar på en kaosavdelning? Jag har iallafall lyckats hitta nya kaosavdelningar varje år. Eller så är det kaos på alla avdelningar, kliniker och boenden, på olika sätt. Jag hoppas på att jag bara haft oflyt (och förra sommaren tänker jag att alla kan skylla på covid, det var inte helt lätt att styra upp och arbeta i vården med allt vad det innebar förra våren/sommaren och jag kan tänka mig att det fortfarande inte är helt lätt, även om det kanske finns lite mer rutin nu...) 
Jag kan iallafall inte påstå att jag har haft några besvär efter att jag blev utsläppt från min fem veckor långa karantän. Förra sommaren/hösten kunde jag löpträna igen för första gången på flera år än jag kan räkna, skadefri och utan att ta i för mycket, och hade bättre kondition än jag haft någonsin. Och eftersom vi haft en mycket kort snöperiod den här vintern kan jag till och med fortsätta löpträna nu igen. Annars springer jag av princip inte före 1 april (och absolut inte om det är snö) för att minska skaderisken. För ja, jag är hopplöst bra på att skada mig på alla möjliga dumma sätt. Sträcka ljumsken när jag joggar i hålla, stuka foten när jag backar in i en vägg, få bula i pannan när jag skallar golvet mitt i en burpee...