Back at the crimescene

Sedan några veckor är jag tillbaks på ortopeden igen och det känns väldigt mycket som att komma hem. Ibland har jag undrat om överläkarna ens noterat att jag varit borta med tanke på att första reaktionen när jag kom till morgonmötet i måndags var "Godmorgon, vem är det som jobbat inatt?", men känner mig ändå väldigt välkommen. Några hej och välkommen tillbaka har jag också fått, men fler "tillbaka på brottsplatsen ser jag!". Priset tar nog ändå överläkaren sol min andra vecka tillbaks kom och frågade om jag "varit borta ett tag". Det är ju ett sätt att se på saken, men kan tycka att 7 månader är mer än ett tag. 

Nog för att det är mycket jag hunnit glömma, framförallt detaljer och nyanser och sånt, på det halvår jag varit på vift på andra ställen, men i stort känns det som att mycket fortfarande sitter. Jag behöver inte fundera när det kommer en patient utan kan gå direkt dit och skapa mig en uppfattning om ungefär var det kommer landa. Några av mina bakjourer har kanske haft lite väl mycket förtroende för mig men har absolut inte haft några problem med att komma och titta och bedöma gemensamt om jag bett dem om det.

Jag började skriva det här inlägget min andra dag tillbaks, idag börjar min femte och sista vecka på ortopeden för den här gången, men planen är att jag kommer tillbaks hit efter att jag gjort klart min AT, så kanske kan jag härda ut på psykiatrin och sen hälsocentral resten av det här året med det i siktet. 
Jag jobbar just nu betydligt mer än vad jag förmodligen borde och absolut mer än vad som är hälsosamt. Jag ser inte många minuter dagsljus, men någon soluppgång och solnedgång har jag hunnit med. 6 dagar i veckan jobbar jag för tillfället, och igår var jag ledig efter att ha jobbat 14 dagar i rad. 

Kommentera här: