Ibland hatar jag att vara vikarie. Mest för att ordinarie personal har en förmåga att ventilera sina personliga åsikter om sina kollegor med just vikarier eftersom vi ju ändå bara är där tillfälligt. I måndags började min inskolning på onkologen för sommarvik, igår kväll aka tredje passet var det inte mindre än två ur ordinarie personal som medvetet tog mig åt sidan för att få påpeka hur jobbiga/irriterande/stressande/elaka/rent ut sagt dåliga kollegorna är. Ska jag verkligen jobba här hela sommaren kände jag då, men efter dagens pass känns det aningen bättre. Om inte annat för att jag kom på att jag hursomhelst inte kommer behöva jobba särskilt mycket med just ordinarie personal eftersom de har valt att ta in vikarier för att täcka upp en hel avdelning. Vi får de "lätta" patienterna och avdelningen går ner till 10 (eller eventuellt 5) vårdplatser. 
Än så länge känns det generellt lite rörigt och ostrukturerat men jag tänker att det ger sig med tiden. Om inte annat får vi väl hitta på egna rutiner i sommar eftersom vi blir lämnade ganska själva när semestrarna börjar. Onkologen (eller endokrinonkologen som jag är på) skiljer sig en hel del från lungavdelningen där jag var förra sommaren. Inte alls lika mycket omvårdnad utan istället mer kontroller inför/under/efter cytostatika/strålning/undersökningar. Och ständig platsbrist. Det kommer fler nya patienter varje dag än som går hem och ändå löser det sig i slutändan med att någon till får bo på patienthotell eller gå på permission eller ligga i korridoren (eller konferensrummet!).