Jag är utbildad PT, älskar att dansa, önskar att jag var bättre på att fotografera och pluggar läkarprogrammet i Uppsala. Träning är ett måste för att jag ska må bra och när jag får tid över vill jag börja rida igen.
Nu har det gått sådär orimligt lång tid igen sen jag skrev något sist. Den här terminen är det mycket praktik och jag tycker att det är lite svårt det här med hur mycket (och vad) man kan skriva. Jag träffar en massa spännande och intressanta patienter mest varenda dag när jag är på sjukhus runt om i landet men dem kan jag ju inte gärna skriva om med tanke på sekretess och annat. Jag har väldigt svårt för att lära mig sjukdomar och symtom och kanske framförallt utredningar och behandlingar genom att helt enkelt bara läsa en bok men när jag får vara ute och träffa patienter är det en annan grej. Nu senast har jag varit i Falun två veckor på endokrin, först en vecka kirurgi och sen en vecka medicin. Kirurgin var helt klart roligare, och inte bara för att alla endokrinkirurger var kvinnor med lite fart i och alla endokrinmedicinare var män som snart går i pension. Endokrinkirurgi i Falun är 50 % bröstcancer, 25 % thyreoidea och 25 % barn av någon oklar anledning så utöver att titta på bröst och känna på halsar har jag sett barn i varierande ålder med olika stora ljumskbråck. Endokrinmedicin var en salig blandning av diabetes, hypertyreos och störningar i hypofysens olika hormoner. Spännande men kanske inte vad jag kommer ägna mig åt hela mitt yrkesliv.
Ikväll har jag varit och firat min fantastiska mormors mor som blir imponerande 91 år idag. Även om kroppen kanske inte orkar lika mycket som den gjort tidigare och hörseln helt klart har varit bättre är det full fart där. Min moster och mormor var också där och vi satt mycket och skrattade åt hur lika mamma, min moster, min mormor och hennes mamma är. Vi kan väl säga att envisheten blir värre med åren och ju fler man samlar på samma ställe desto värre blir det.
