Jag är utbildad PT, älskar att dansa, önskar att jag var bättre på att fotografera och pluggar läkarprogrammet i Uppsala. Träning är ett måste för att jag ska må bra och när jag får tid över vill jag börja rida igen.
Det här med konfaläger, eller läger allmänt, är något man ska gilla, när vi går en runda i ledargruppen och alla får säga något bra och något dåligt är konfalägret i sig något vi ska tycka är bra, man ska helt enkelt trivas på läger. Och det gör jag, samtidigt som jag absolut inte tycker om läger. Det är mysigt att umgås och leka lekar, diskutera, sjunga, prata om livet och uppleva saker tillsammans, men oavsett hur mysigt det är pratar man alltid, alltid, om kyrie en dag, allt som är dåligt i livet. Döden. Och jag får huvudvärk och gråter floder. Det slår aldrig fel. Fortfarande, efter fem år som ledare slår det aldrig fel. Varje år tänker jag att det inte är något fara, det kommer gå bra, men jag borde ha lärt mig vid det här laget att kyrie-pass inte är något för mig. Rast på en solig brygga är mycket bättre. Mer gloria, allt det där som är bra här i livet.
