Jag är utbildad PT, älskar att dansa, önskar att jag var bättre på att fotografera och pluggar läkarprogrammet i Uppsala. Träning är ett måste för att jag ska må bra och när jag får tid över vill jag börja rida igen.
Det är inte lätt när det är svårt, som min kära bror säger. Familjen försöker planera semestern, vart åker man och när? Ska man stanna hemma under familjens enda gemensamma semestervecka eller ska man åka iväg någonstans? Ska man åka utomlands nån gång under hösten, eller ska man hitta på alla äventyr redan i sommar? På nåt konstigt sätt känns det inte som att jag är en del av det längre. Inte som i att jag blir lämnad utanför (de anstränger sig för att jag ska bidra med tankar och idéer) utan snarare som i att jag inte känner att jag nödvändigtvis måste åka med, jag har egna planer. Jag menar, jag har egna planer för sommaren och hösten som inte riktigt matchar familjens planer. Å ena sidan vill jag kanske vara med på familjesemestern, men å andra sidan vill jag kanske inte det... Kanske hänger det ihop med grejen med att flytta hemifrån, att starta ett eget liv med egna rutiner. På vissa sätt är det allt jag vill, på andra sätt trivs jag ganska bra hemma. Just familjesemestergrejen vore lättare om jag inte bodde hemma, då hade det varit mer självklart att jag åker dit jag vill och familjen åker dit de vill. Nu känns det lite som att jag begränsar dem (när de ska försöka anpassa sig efter hur jag pluggar, jobbar och reser) och de begränsar mig på samma sätt.