A walk to remember
Har man jobbat en heldag på gården så är det okej att titta på film, det har jag bestämt, så med svullna fötter, trött huvud och värkande ben har jag just tagit mig igenom "A walk to remember". Igen. Jag kommer titta sönder den, om det ens är möjligt, om jag inte passar mig. Inte ens en vecka sen jag köpte den och jag har redan sett filmen två gånger... Plus den gång jag såg den för något år sedan. Men eftersom det är en så fantastiskt fin film tror jag inte att man kan titta på den för många gånger! Den har på något vis allt, inklusive snyftkalas på slutet.
Det går så rysligt fort att plocka flyghavre i år, så om det helt plötsligt dyker upp supermycket flyghavre på de åkrar som är kvar är vi klara med första omgången senast på fredag. Efter en veckas arbete! Nu sa bonden idag att vi ska gå de åkrar där vi hittat flyghavre en andra gång, nästa vecka, men det blir ändå inte särskillt mycket jobbat i år kan man väl konstatera. Haha, idag gick vi och diskuterade att vi varit väldigt skonade från konstiga grejer på åkrarna, sånt som att någon helt plötsligt är påväg att kliva på ett dött djur (eller en del av ett dött djur), att ett vildsvin kommer springande mot oss eller att en kvinna ropar åt oss att vi inte har någon rätt att gå på "hennes" bondes åker (det var inte bonden vi jobbade åt, men "vår" bonde ägde och äger åkern vi gick på så vi gjorde rätt även om hon inte trodde det), men det skulle vi förstås inte ha tagit upp. 1 minut hann gå innan en tjej skrek rakt ut, då hade hon nästan klivit på en orm, och max 20 minuter hann gå innan nästa skrek, men då var det mer i stil med "Men är du seriös?!". Då var det ett vildsvin som flög upp ur sin förmiddagsvila och hopp-sprang över åkern, bort från oss som tur var, och vidare över åkrarna intill för att sen springa upp i skogen. Snacka om att vi var aningen skakis efter det. Mitt ute i ingenstans var vi, säden var tung att gå i och eftersom många djur vilar på åkrarna eller går över åkrarna var det öppningar efter viloplatser och stigar efter djuren överallt, så varje märke var vi rädda för. Inte blev det bättre när ett rådjur helt plötsligt bestämde sig för att flyga upp när jag gick förbi, bara en meter från mig. Vanligtvis brukar de ge sig iväg när det är kanske 10 meter kvar mellan oss och dem, men inte den här gången. Och vanligtvis brukar det inte skapa några större reaktioner hos oss, mer än att man rycker till lite, men när jag nu var nojjig över att det kanske fanns något mer vildsvin på åkern fick jag sån hjärtklappning så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jaja, lite spänning ska man väl ha där ute på åkrarna!
Lite komiskt är det att vi, just vi, skulle se vildsvinet igen. När vi såg det (bryr mig inte om ifall det var samma eller inte) förra året sa alla att det var lite smått fantastiskt, ingen hade sett vildsvin här ute på minst 5 år, så att just vi ska lyckas träffa på det ännu en gång är ju liite knasigt. Tycker att någon som faktiskt vill se de där djuren kan få äran nästa gång...