AliceSaraLovisa

Överraskade mig själv och min kropp genom att springa i 45 minuter i sträck imorse. Det kändes ungefär som om jag hade kunnat springa lika länge till utan problem. Det var en otroligt häftig känsla, framförallt eftersom jag brukar vara helt slut långt tidigare. Förhoppningsvis är det så att jag faktsikt fått bättre kondition och alltså fått ut något av träningen, och inte bara att jag hade en bra dag. 5.7 km är inte heller helt fel. Jag bara flög fram, eller så fort gick det ju inte, men känslan var att jag bara flög fram helt utan hinder. Sen blir det ju en helt annan sak att springa ute eftersom det finns något som heter backar vilket man inte har om man inte ställer in att löpbandet ska vara lutat, men varje uppförsbacke innebär ju att det är lika mycket nerförsbacke innan man är tillbaks där man började springa... Hade det inte varit för att löpbandet bestämde att det var dags för calm down hade jag nog fortsatt ett tag till, men det var kanske tur att jag inte sprang dubbelt så lång tid som vanligt. Vill ju inte vakna någon dag när jag har en lite sämre dag och behöva känna att jag är tillbaks där jag började, tar man det ett steg i taget och i rätt takt kan man alltid köra på att man ju faktiskt orkade en viss tid gången innan och därför orkar lite längre just den här gången. Om man alltid får sig själv att orka, åtminstone, lika mycket som sist man tränade (förutsatt att det inte var alltför länge sedan för att räknas) kan man alltid orka lite till. Att styrketräningen efteråt inte riktigt blev så seriös trots att jag lovat mig själv att ta tag i just styrketräningen (och all träning allmänt såklart) bryr jag mig inte riktigt om, det kommer, det kommer.

 

Min träningskompis idag, det var gåshud och nästan så att jag ville sätta den på repeat. Grymt bra!