So far gone
Att orka springa är en mäktig känsla. Efter att ha debatterat med mig själv i minst en timme om ifall jag skulle ut och springa eller inte gav jag till slut upp med för och emot och bytte helt enkelt bara om och stack ut. Tanken var att jag bara skulle springa ett par intervaller för att ha det gjort, men sen blev det en runda i skogen och lite intervaller efter det istället. Det kändes helt enkelt bara så bra när jag väl sprang att jag bara fortsatte. Vanligtvis är det galet trögt de första minuterna, tills jag värmt upp ordentligt, men idag kändes det som att jag redan hade värmt upp när jag startade. Sååå skönt!