AliceSaraLovisa

Jag ger mig. Naturen har sin gång. Jag hade fel, jag erkänner.

 

Alla som någon gång har hävdat att jag en vacker (eller för mig mindre vacker) dag kommer att få vätskebrist, troligen förr än senare, på grund av att jag aldrig, aldrig, aldrig dricker något. Sen att jag faktiskt dricker, bara det att jag inte dricker lika mycket som jag borde, är det ingen som ser eller bryr sig om. Jag hävdar alltid att kroppen anpassar sig och att min kropp därför vant sig vid en annan vätskebalans, eller anpassat sig för att klara sig utan vätska, men nu fpr jag väl kanske erkänna att det inte är sant. Hittils har jag aldrig mått dåligt av att dricka mycket mindre än andra tycker att jag ska dricka, men idag blev det tydligen nog. Så fort jag klev ut på åkern mådde jag illa och hade huvudvärk och bättre blev det inte. Fick helt enkelt ge mig efter två timmar och sitta bredvid sista åkern medan mina duktiga, ambitiösa arbetare gick en sista åker. Bara att åka hem och dricka så mycket som någonsin var möjligt. Nu känns det bättre iallafall, och jag börjar undra om det kanske inte var en nöt från frukosten som låg bakom illamåendet ändå. Så fort jag tänker på den mår jag lite illa, så det kanske inte är vätskebrist ändå... Hur som helst satsar jag på att få i mig mer vätska innan morgondagens arbetspass och att inte vara för varmt klädd. Hörde för övrigt från mormor min att hon inte heller dricker särskillt bra, kanske helt enkelt går i släkten då. Tog mig ner till henne och tillbaks utan problem, så jag mår nog bra, egentligen.