Jag är utbildad PT, älskar att dansa, önskar att jag var bättre på att fotografera och pluggar läkarprogrammet i Uppsala. Träning är ett måste för att jag ska må bra och när jag får tid över vill jag börja rida igen.
Under AT är vi placerade på psykiatrin 13 veckor (ungefär) och jag har två av de veckorna på BUP. Förra veckan var jag på avdelning, den här veckan har jag varit på mottagning. Jag inser att BUP är intressant, och svårt, och väldigt viktigt men de här veckorna har känts oerhört långa. Den här veckan framförallt har varit väldigt luftigt planerad för mig och det känns lite som att jag suttit instängd på ett kontor hela dagarna utan någon att prata med och utan något att egentligen göra. Lite har jag aft att göra förstås, men inte särskilt mycket kontakt med patienter och heller inte supermycket kontakt med personalen på BUP. Hörs det att jag fortsatt inte ska bli barnpsykiater? Tur att det är helg nu så jag får jobba lite på kirurgakuten.
