Så blev det plötsligt höst. Det sägs att hösten här uppe bara varar en vecka men jag vill nog påstå att vi har haft höst i stort sett hela september, och att det absolut inte blivit vinter än även om det varit frost ett par nätter. Varannan dag känns det som att vintern kommer imorgon, varannan dag är det riktigt varmt och vantar är absolut inte nödvändiga. 
Senaste två veckorna har jag rondat på kardiologen men jag får erkänna att jag hängt en hel del på akutmottagnignen ändå, när jag varit klar med avdelningsarbetet. Jag saknar tålamodet att sitta hela eftermiddagar och filosofera över om det finns något läkemedel i någons läkemedelslista som kan justeras, bytas ut eller sättas ut för att personen i fråga ska må lite, lite bättre. Viktigt förstås, men jag skulle oavsett inte komma fram till särskilt mycket och då gör jag mer nytta på akuten än på ett rondrum där jag bara rullar tummarna. Jag har ännu inte kommit till den punkt där jag bara får ångest av medicinakuten, även om jag har kollegor som absolut är där och har varit där i minst ett halvår. Och när jag då vet att de är på akuten och tycker att allt är sämst har jag ännu svårare att hålla mig borta därifrån.
Jag har knappt en månad kvar av medicinblocket på min AT och har därmed snart klarat av det första av de fyra blocken. Jag ska ronda kardiologen och hjärtintensiven veckan som kommer, sen har jag en ledig vecka och två veckor på medicinakuten innan jag lämnar medicin bakom mig och fortsätter till narkosen och intensivvårdsavdelningen. Det känns å ena sidan som att jag fortfarande inte kan ett endaste dugg, å andra sidan som att jag lärt mig massor sen i maj när jag började. Personalen på akuten har fortfarande inte vant sig vid att jag är på medicin just nu och någon frågar varje gång jag är där om jag har gått fel eller när jag kommer tillbaks till ortopeden igen. Häromdagen var det en undersköterska som funderade på varför ortopeden var så snabb fram till deras patient som absolut hade ont i en höft och en axel men framförallt var där för att hen svimmat. Ortopeden i fråga var jag, som var där som medicinläkare.
