0 Läs mer >>
Så började AT till slut. Det känns som att det varit "målet" de senaste 6,5 år sedan, ända sen jag började läkarprogrammet. Jag har redan varit på medicin en hel månad av totalt ca 4,5 och har garanterat hunnit lära mig ett och annat. Frälst har jag inte blivit, men jag är inte livrädd heller. Den här veckan går jag kväll på akuten, eller "mellanpass" 10.30-19.00, och vi är så många som går intro att det egentligen aldrig varit stressigt. Det kommer säkert i helgen när jag går natt eller om någon vecka när jag är på akuten som ordinarie och vi är hälften så många som vi varit den här veckan.
Temat för veckan verkar vara att inget är vad det ser ut att vara. "Om du hör hovslag är det förmodligen en häst" och "det vanliga är vanligt" sägs ändå ganska ofta på akutmottagningar men det har varit många zebror senaste dagarna. Inte mina patienter kanske, men andra patienter på akuten. Och gärna att två olika patienter plötsligt blir akut dåliga och måste till IVA ungefär samtidigt så att vi plötsligt går från att vara 6 läkare på medicin till att jag står själv på läkarexpeditionen. Mina patienter däremot har oftast varit relativt enkla saker, som vätskebrist eller magkatarr, även om det varit mer allvarliga saker mellan varven.


Randigt var det här