Revival
Jag funderar en del på vad jag vill, och kan, skriva här. Allt får förstås inte plats i ett inlägg, så jag ska försöka dela upp och strukturera lite. I ungefär ett halvår har jag bott i Luleå, och lika länge har jag jobbat som läkare. Mitt första "riktiga" jobb. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om mitt jobb, och garanterat saker jag skulle vilja dela eller ventilera efter varje dag eller varje vecka, men eftersom jag jobbar med patienter är det inte alltid så enkelt.
När jag pluggade tänkte jag att det skulle kännas som en sån skillnad att sen jobba, eller kanske att det skulle kännas konstigt eller läskigt. Det är ju så mycket en ska hålla koll på! Men helt ärligt har jag inte känt mig alls lika mycket som en "imposter" (vad heter det ens på svenska? Min svengelska har inte förbättrats ett dugg...) på samma sätt som jag trodde. Det finns hela tiden saker jag inte känner att jag kan, men det finns också alltid någon att fråga. Äldre kollegor på ortopeden, underläkare som vikarierat på andra kliniker och såklart läkare som jobbar på andra kliniker. För att inte tala om undersköterskor och sjuksköterskor. Guld värda! Vi hjälps åt, diskuterar, resonerar och konsulterar. Och för bara några veckor sen var det en av överläkarna på ortopeden som kom infarande på mitt kontor för att stämma av hur vi egentligen gör med uppföljning av en särskild skada. Det är annars vi underläkare som har rutinkontrollerna av frakturer och annat skoj.
För det mesta trivs jag väldigt bra på mitt jobb. Det är klart att allt inte är kul. Sjukdomar och skador är förstås inte roliga för den som är drabbad, men att åtgärda dem, ta hand om patienterna och jobba med mina kollegor är skoj. Ortopedkliniken är väldigt trevlig, det är högt i tak och jag som underläkare kan gå och fråga så gott som vilken som helst av mina kollegor och alltid få ett bra svar. Även om svaret blir olika beroende på vem jag frågar. På mottagningen före jul någon gång hade jag en röntgenbild jag frågade bakjouren om. Fortsätta med gips eller operera? Bakjouren (aka den alla går till med frågor) tänkte operation men ville också fråga den som var ansvarig för att planera veckans operationer. Operationsplaneraren ville fortsätta med gips. Så vi frågade alla överläkare vi kunde hitta. Olika resonemang hos alla, men lite fler som tyckte operation än som tyckte gips. Så patienten opererades. 
Nu är det lite orättvist eftersom jag bara jobbat på ortopeden och ingen annan klinik har haft en chans att motbevisa att ortopedi är det roligaste som finns, men just nu skulle jag inte bli jätteförvånad om jag försöker få en ST inom ortopedi efter AT. Men först ska jag göra min AT, och vem vet, kanske hinner någon annan klinik bevisa att det finns annat kul också.