VAD är grejen med män och att tro att en behöver dem i sitt liv? Framförallt män som alltid är en sådär 10-20 år äldre, som kommer lite väl långt in i det personliga spacet och som bara vägrar lämna det. Som också då och då luktar surt på långt håll och som tråcklar sig in i det där personliga spacet hur en än försöker undvika det. Lite luddigt kanske men för den som kommer ihåg historien med mina härliga ("gamla", närgående) grannar på studentboendet har jag lyckats hitta två nya sådana män. Inte bara var som helst utan där jag dansar salsa. Vill man ha sådana i närheten när man dansar? Svar nej. Men det är klart att de är där. Och dansar lite för nära (vilket jag ändå någonstans kan hantera), med mer eller mindre lämplig placering av händer och ur takt eller med helt egen uppfattning om vilken takt man ska dansa i när det är salsa respektive bachata (vilket jag har svårare att stå ut med). Som om inte det var nog envisades den ena med att förstöra salsakvällen jag sett fram emot efter det kaos som kallas sommarjobb med att dessutom försöka dansa VARJE dans med mig. Nej tack!
Också, varför är det något dåligt att göra saker "som en läkare"? Jag kan förstå att det är dåligt att skriva som en läkare pga helt omöjligt att tyda de kråkfötterna men om någon ska gissa vad man pluggar (av sak och läkare) är det inte en komplimang om någon gissar läkare, men det kanske bara är jag? Dagens "du dansar som en läkare" var definitivt menat som kritik men det kan jag ta...
En annan dag ska jag dra historian om mitt sommarjobb, men det är mycket där som är rörigt och oklart så jag ska försöka lista ut vad som är vad först.