0 Läs mer >>
Den här helgen har jag fått ha min kära systeryster på besök här uppe och vi har mest bara varit lediga. Agendan för helgen var 1. Vara ledig och 2. Vara nära hav/älv/vattenmassa. Vi har promenerat 14000 steg runt Luleå, tittat, lyssnat och känt på Storforsen, ätit god mat, spelat brädspel, haft sovmorgon och trivts. Hon passade också på att klippa mitt hår, igen. Inte för att det var kaosslitet utan mest för att det var ett halvår sen sist och hon kände att det minsann var dags igen. Fint att jag får umgås lite intensivt så med henne ibland, då känns det inte riktigt lika långt till Uppsala på något sätt. 
Sen halvmaran förra helgen har jag haft lite ont i ena knävecket, en muskel eller ett muskelfäste som inte är helt tillfreds, men jag testsprang lite igår och det gick fint så jag tänkte att det var färdigvilat. Klipp till idag, efter mitt första crossfitpass på boxen jag fått för mig att börja träna på. Vi sprang absolut 1,6 km två gånger och mitt knäveck önskar meddela att det alls inte uppskattar löpning just nu. Så det blir löpvila ett tag till, kanske lite stretch, absolut lite styrketräning och möjligen inslag av tigerbalsam. 
Justja! Jag har köpt en ny kamera, som jag fick hem i torsdags. Så kanske att det kan bli lite mer fotografering igen nu i sommar, under semestern om inte annat. Kanske får återanvända min lilla glasburk med teman/motiv/tekniker som jag fick som utmaning förra året...

Jag vill vistas nära ...

0 Läs mer >>
Idag har jag sprungit halvmaraton i Luleå i sol och blåst och lagom många plusgrader. Jag sprang samma lopp förra året men det var lite ny bansträckning så helt bekant var det inte ändå. Till skillnad från förra året kände jag dock igen en hel massa människor, exempelvis sprang stora delar av narkospersonalen antingen halvmaran, milen eller 5 km, en av mina AT-kollegor sprang halvmaran på imponerande 1 timme och 17 minuter och en av mina ortopedkollegor tyckte nästan synd om mig som sprang så långsamt. Själv är jag rätt nöjd med att dels ha tagit mig igenom loppet, dels ha njutit stora delar av vägen, dels ha haft krafter kvar på slutet och dels ha slagit min tid från förra året, om än "bara" med en minut. 2 timmar, 11 minuter och 12 sekunder höll jag på idag, och ca 100 höjdmeter både upp och ner. 



"Nu är det bara 2 mil...

0 Läs mer >>
Den här veckan har jag varit på kurs i Riksgränsen och fått lära mig samtligt allt om katastrof- och skadehantering i fjällmiljö. Hur snabbt en blir nedkyld ute, hur en transporterar ner skadade från berget på vintern, hur en gräver fram personer efter laviner och så vidare. Tror vi alla fick oss en hälsosam dos respekt för laviner redan första dagen och sen har vi inte blivit särskilt mycket kaxigare efter det. Det har varit roligt, lärorikt, utmanande och intensivt och vi var ett trött gäng som åkte hem med tåget igår. 
Riksgränsen i sig är en magisk plats, åtminstone när vädret är på ens sida och vi fick snabbt inse att vädret kan växla på nolltid. Från strålande sol till dis, till starka vindar och snö och tillbaks igen. Mestadels har solen strålat på oss, men det har varit riktigt kallt och tidvis blåsigt samtidigt. 
Jag föreställer mig att övriga gäster i Riksgränsen kan ha funderat lite över vad vi var för galningar som kutat runt hela veckan upp och ner för backar och "lekt" sjukvård i snödrivorna, men de kanske har fått förvarning. Vi var ändå 60 kursdeltagare och kanske 15 ansvariga som absolut har synts, hörts och levt om i veckan.

När olyckan är framme

0 Läs mer >>
Igår var dagen D för läkare på alla nivåer, från läkarstudenter till överläkare och pensionärer häromkring. Läkarfesten, med utklädningstema på just bokstaven D. Mest populärt var domare (tyvärr för allas trumhinnan ofta med visselpipa som flitigt användes allteftersom promillehalten ökade) och dalmatin, men där var också Dementa DiscoDamer, drakar, en dirigent, en drottning, discokulor, ett par Dr Mugg, Salvador Dali och Donald Trump för att nämna några. Lite varierande grad på hur seriöst utklädningsbiten togs. 

Det var högljutt, varmt, lite syrefattigt, men hemskt trevligt och det var ibland lite av en sport att känna igen kollegor under utklädnaderna. Brukar sällan se särskilt många av mina kollegor i något annat än regionpyjamas aka arbetskläder så bara att vi alla hade mer eller mindre civila kläder var roligt. Jag sydde upp en variant på en gammal semikänd "revanschklänning" och gick på party som Diana Spencer aka prinsessan Diana aka Lady Di. Idag känner jag att rösten, halsen, huvudet och det sociala batteriet är lite slitet men med en till natts sömn ska jag nog vara redo att tackla ännu en vecka på psykiatrin...
Inte fantastisk bildkvalitet, men det är den enda bild jag har. För bonuspoäng står ett par ortopeder uppe i högra hörnet, ena som domare (med välanvänd visselpipa) och andra som hälften av Dum och Dummare (vet inte vem som är vem men hans blåklocka kumpan var någonstans inte långt därifrån). Även Dr Evil i samma hörn och just bara de gröna druvorna från "druvklase" precis i kanten.

Lady Di

0 Läs mer >>
Under AT är vi placerade på psykiatrin 13 veckor (ungefär) och jag har två av de veckorna på BUP. Förra veckan var jag på avdelning, den här veckan har jag varit på mottagning. Jag inser att BUP är intressant, och svårt, och väldigt viktigt men de här veckorna har känts oerhört långa. Den här veckan framförallt har varit väldigt luftigt planerad för mig och det känns lite som att jag suttit instängd på ett kontor hela dagarna utan någon att prata med och utan något att egentligen göra. Lite har jag aft att göra förstås, men inte särskilt mycket kontakt med patienter och heller inte supermycket kontakt med personalen på BUP. Hörs det att jag fortsatt inte ska bli barnpsykiater? Tur att det är helg nu så jag får jobba lite på kirurgakuten.

En dag eller en vecka...

0 Läs mer >>
Idag är jag halvvägs igenom min AT. Jag har klarat av medicin, kirurgi, narkos och ortopedi och har kvar psykiatri och primärvård, här kallat hälsocentral, i Uppsala kallat vårdcentral. Senaste fem veckorna, som jag spenderat på ortopeden, har känts lite som "ledigt" eftersom jag känner kollegorna, är bekant med diagnoserna och vet vad jag ska göra med så gott som alla patienter jag träffar. 
Kontrasten mot vad jag ska göra närmaste tre månaderna, psykiatri, hade inte kunnat vara större. Psykiatri var inte mitt favoritämne som student och jag har lite bävat inför den här placeringen ända sen jag började på läkarprogrammet för 7 år sen. Men men, det kan i stort sett bara överträffa förväntningarna och jag har en förhoppning att lära mig något och kanske till och med tycka att det är intressant. 

9 months in, 9 months...

0 Läs mer >>
Sedan några veckor är jag tillbaks på ortopeden igen och det känns väldigt mycket som att komma hem. Ibland har jag undrat om överläkarna ens noterat att jag varit borta med tanke på att första reaktionen när jag kom till morgonmötet i måndags var "Godmorgon, vem är det som jobbat inatt?", men känner mig ändå väldigt välkommen. Några hej och välkommen tillbaka har jag också fått, men fler "tillbaka på brottsplatsen ser jag!". Priset tar nog ändå överläkaren sol min andra vecka tillbaks kom och frågade om jag "varit borta ett tag". Det är ju ett sätt att se på saken, men kan tycka att 7 månader är mer än ett tag. 

Nog för att det är mycket jag hunnit glömma, framförallt detaljer och nyanser och sånt, på det halvår jag varit på vift på andra ställen, men i stort känns det som att mycket fortfarande sitter. Jag behöver inte fundera när det kommer en patient utan kan gå direkt dit och skapa mig en uppfattning om ungefär var det kommer landa. Några av mina bakjourer har kanske haft lite väl mycket förtroende för mig men har absolut inte haft några problem med att komma och titta och bedöma gemensamt om jag bett dem om det.

Jag började skriva det här inlägget min andra dag tillbaks, idag börjar min femte och sista vecka på ortopeden för den här gången, men planen är att jag kommer tillbaks hit efter att jag gjort klart min AT, så kanske kan jag härda ut på psykiatrin och sen hälsocentral resten av det här året med det i siktet. 
Jag jobbar just nu betydligt mer än vad jag förmodligen borde och absolut mer än vad som är hälsosamt. Jag ser inte många minuter dagsljus, men någon soluppgång och solnedgång har jag hunnit med. 6 dagar i veckan jobbar jag för tillfället, och igår var jag ledig efter att ha jobbat 14 dagar i rad. 

Back at the crimescen...

0 Läs mer >>
Den här helgen har jag haft systeryster på besök här uppe i rimfrosten. Uppsala har visst mer snö just nu än vi har i Luleå, men det är iallafall en antydan till vit nyans på mark och träd här, och det för lite snö någon av dagarna nu i helgen. 
Vi var på julmarknad (som kanske inte riktigt var vad vi väntat oss, bättre lycka nästa gång), spatserade runt i centrum, promenerade på isen på älven (som jag helt missat att den redan fanns), försökte titta på fotbolls-VM men fick snällt lyssna på Radiosporten istället och har haft det allmänt trevligt skulle jag säga. Lillasyster fick nog på mitt slitna hår så hon klippte det alldeles förträffligt igår kväll. 
Justja, vi fick också genialisk inspiration i lördags och bakade en kladdkaka med kokostoscatopping, lite på uppstuds och improviserat. Mycket gott blev det, och det bästa är att det finns kvar så jag kan äta kladdkaka några dagar till. 

Finfrämmande

0 Läs mer >>
Tiden passerar lite konstigt just nu, det går oerhört långsamt och obeskrivligt fort på samma gång och om vartannat på något sätt. Jag har gjort klart mitt medicinblock av min AT och har också hunnit med två veckor på narkosen. Mycket av medicinplaceringen har jag spenderat på akuten, och även om jag garanterat lärt mig massor är jag inte alltid övertygad om att jag kan så särskilt mycket. Kanske är jag mer medveten om hur mycket jag fortfarande kan lära mig? Det har varit bra månader, med en hel del nattjourer och helgpass och trots att jag spenderat ganska mycket tid på akuten känns det inte som att jag haft särskilt mycket dåliga, svåra patienter men om jag verkligen tänker efter har det kanske också varit så att mina svårast sjuka patienter har passat på att komma på dagtid, när jag haft gott om backup och stöd av mer erfarna kollegor. Jag har inte kommit på att medicin är det roligaste som finns och att jag förstås måste försöka få en ST på internmedicin när jag är klar med AT, men det har absolut varit roligare och intressantare än jag hade kunnat tro på förhand.
I måndags började jag på kirurgen. Det kommer bli några spännande månader på flera sätt. Dels tycker jag att det är kul att arbeta med händerna och trivs på operation, så kirurgi hade inte varit en helt orimlig framtida specialisering, dels har jag fått höra en hel del från andra AT-läkare om hur mycket på kirurgen här som inte riktigt fungerar som det ska (och sett hur deras situation brukar se ut på akuten, det är inte alltid kul). Så spännande som sagt. Hittills har kirurgakuten uppfört sig utomordentligt, och kirurgerna likaså. Mycket buksmärta hos patienterna den här veckan, men det kanske är så det är på kirurgen, vem vet.

5 månader

0 Läs mer >>
Så blev det plötsligt höst. Det sägs att hösten här uppe bara varar en vecka men jag vill nog påstå att vi har haft höst i stort sett hela september, och att det absolut inte blivit vinter än även om det varit frost ett par nätter. Varannan dag känns det som att vintern kommer imorgon, varannan dag är det riktigt varmt och vantar är absolut inte nödvändiga. 
Senaste två veckorna har jag rondat på kardiologen men jag får erkänna att jag hängt en hel del på akutmottagnignen ändå, när jag varit klar med avdelningsarbetet. Jag saknar tålamodet att sitta hela eftermiddagar och filosofera över om det finns något läkemedel i någons läkemedelslista som kan justeras, bytas ut eller sättas ut för att personen i fråga ska må lite, lite bättre. Viktigt förstås, men jag skulle oavsett inte komma fram till särskilt mycket och då gör jag mer nytta på akuten än på ett rondrum där jag bara rullar tummarna. Jag har ännu inte kommit till den punkt där jag bara får ångest av medicinakuten, även om jag har kollegor som absolut är där och har varit där i minst ett halvår. Och när jag då vet att de är på akuten och tycker att allt är sämst har jag ännu svårare att hålla mig borta därifrån. 
Jag har knappt en månad kvar av medicinblocket på min AT och har därmed snart klarat av det första av de fyra blocken. Jag ska ronda kardiologen och hjärtintensiven veckan som kommer, sen har jag en ledig vecka och två veckor på medicinakuten innan jag lämnar medicin bakom mig och fortsätter till narkosen och intensivvårdsavdelningen. Det känns å ena sidan som att jag fortfarande inte kan ett endaste dugg, å andra sidan som att jag lärt mig massor sen i maj när jag började. Personalen på akuten har fortfarande inte vant sig vid att jag är på medicin just nu och någon frågar varje gång jag är där om jag har gått fel eller när jag kommer tillbaks till ortopeden igen. Häromdagen var det en undersköterska som funderade på varför ortopeden var så snabb fram till deras patient som absolut hade ont i en höft och en axel men framförallt var där för att hen svimmat. Ortopeden i fråga var jag, som var där som medicinläkare. 

Grönt, gult, rött

0 Läs mer >>
För ett par veckor sen hade jag finfrämmande här uppe i norr när min mamma, min barndomsvän och hennes mamma (som är barndomsvän med min mamma) kom upp och vi spenderade en helg i en stuga. Inte för att vi var särskilt många vakna minuter i tidigare nämnda stuga, men ändå. Vi hann se en hel del av Luleå som stad, fika och äta gott, hälsa på hemma hos mig, promenera runt kyrkbyn och besöka Storforsen. Och prata om allt mellan himmel och jord förstås. Som oftast när vi ses. Himla fint att få ha dem här några dagar och visa vars jag hamnat. 

Semesterfinal

0 Läs mer >>
Jag var på bröllop i helgen. Äntligen kan vi väl säga. Det var efterlängtat för brudparet, kanske främst, eftersom det först var planerat till samma helg förra året men då fick skjutas upp eftersom kyrkan inte kunde garantera att de fick ha så många de ville i kyrkan. Det var min kusin som gifte sig och både han och hans fru är kreativa själar som spelar teater och dansar och sjunger så det var fullproppat med talanger bland gästerna. Kammarkören sjöng i kyrkan så att alla grät och vänner och familj talade, sjöng och spexade så att vi skrattade och grät om vartannat under middagen. Himla fint var det. och himla fint att se mina kusiner igen, det är alldeles för sällan nu när vi är typ vuxna, iallafall ibland, och bor i olika ändar av landet. 
När jag kom tillbaks hem sen med nattåget var det frost ute. Även om det inte var strålande sol och 20 grader varmt i Södermanland i helgen var det absolut inga problem att gå på bröllop i finklänning och utan tjocka tröjor eller jackor, även om ett par varma tights inte gjorde ett dugg skada. Och mulet istället för sol ska jag väl kanske inte klaga på med tanke på att jag tänkte försöka fota lite, men det hjälpte ju bara ute och bilderna från kyrkan och middagen. 

KOTTOSSON

0 Läs mer >>
Strax utanför Gällivare ligger Dundret, ett fjäll där det på vintern finns både pistar och skidspår och där det på sommaren går att vandra. Exakt var en ska vandra från är mindre tydligt, så jag gav upp och promenerade (eller klättrade?) helt enkelt upp för en av pisterna. Det råkade vara en svart sådan, kallad fjällbranten, men upp kom jag till slut. Väl på första toppen, där liftarna stannar på vintern, mötte jag ett gäng renar som trivdes utmärkt runt värmestugan, utgår jag från att det var, och sprang runt på trallen utanför.
Bakom liftarna hittade jag de faktiska vandringslederna och den parkering jag läst om men inte brytt mig om att försöka hitta till, uppe på kalfjället. Sen var det betydligt lättare att ta sig fram, och lite mer njutbart. Fantastisk utsikt var det uppe på den faktiska toppen, eller, så fort jag kom upp ovanför träden egentligen. Även om det inte var molnfritt var det absolut soligt och varmt och det gick att se bort till vad jag tror är Sarek och Stora sjöfallet åt ena hållet, med snötäckta fjälltoppar, och och Muddus med mera åt andra hållet. Jag mötte inte några andra vilda djur än de där renarna runt liften. Några vandrare med hund mötte jag däremot och på vägen ner igen blev jag omsprungen av en hurtbulle som inte bara gick på fjället utan sprang upp och ner. 
Justja, så hittade jag hjortron också, mitt på spången helt plötsligt!

Dundret

0 Läs mer >>
 
Så, var tog allt vatten vägen som jag tjatade om? Jo, det fick gå tre varv till genom bildmanipulatorn erhm jag menar bildredigeringsprogrammet tills jag hittade en liten knapp som förstörde för mig genom att motverka alla åtgärder jag tagit till för att få bilder att inte bli helt vita när jag fotade vattnet. När jag väl lyckats klicka ur rätt lilla ruta gick allt betydligt lättare kan vi väl säga. Här är iallafall lite bilder från dagens alla vatten, eller kanske bara Storforsens enorma massor vatten. Måste åka tillbaks dit och bada någon gång, men det kan ju vara så att det blir nästa sommar för vem vet om Norrbotten har någe värme kvar denna sommar?
 

Det "naturliga äventyrsbadet" som de kallar det, med grytor som bildats av att vatten forsat fram och flyttat runda stenblock på botten. Idag mulet och 15 grader, inte särskilt inbjudande lockande med ett dopp.





Storforsen lite övere...

0 Läs mer >>
Idag skulle jag förmodligen kunna redigera bilder hela natten om jag skulle vilja, jag har fotat så ofantligt mycket (förmodligen suddiga om jag känner mig själv rätt) bilder. Dagens tema tycks vara vatten, kanske inte jättekonstigt med tanke på att jag spenderat halva dagen inom hörhåll från Storforsen. Just de bilderna får vänta lite dock, de kräver betydligt mer efterarbete än övriga bilder från dagen.
Efter Storforsen for jag nämligen till Jokkmokk och den fjällbotaniska trädgård som finns där. Tyvärr verkar det vara lite fel säsong för många av blommorna så det mesta var överblommat eller hade kanske bara en dålig dag, men några färgstarka blommor hittade jag. Och vatten förstås, om än i mindre mängd än vid Storforsen. 
Precis som för ganska precis ett år sedan tog jag mig även till Harsprånget och jag är fortfarande lika fascinerad av att det här är i Sverige, och att det till stor del är skapat av vatten. 
 

Vatten, vatten, bara ...

0 Läs mer >>
Jag har varit ner till Uppsala för att ladda lite energi några dagar. Eftersom jag råkade vara där samtidigt som O-ringen, där mina föräldrar var med som funktionärer, hängde jag på och wokade åt hungriga orienterare en av dagarna. Ruggigt varmt är det vid en wokpanna kan jag tala om, ännu mer så om det dessutom råkar vara soligt ute. Det var några hektiska timmar, men ganska kul ändå. I Uppsala hann jag också umgås med båda mina syskon, träna mina skills på en TV-spelskonsol med Lovisa och Edvin (och äta och fika mycket gott), prata med två av mina fastrar och farbröder och klättra klättervägg med lillebror. Jag vet att jag klättrat förut, men det är nog minst 10 år sedan. OJ vad kul det var! Lite svindel längst upp, men inte förrän jag kommit hela vägen upp och råkade titta ner igen. Vi klättrade på 4 väggar och på något vänster lyckades jag ta mig upp hela vägen på alla. Sen när vi var klara skulle vi prova på bouldering men det var inte helt enkelt kan jag tala om. Helt hopplöst svårt skulle en också kunna säga. 
Justja! Medan jag var i Uppsala var jag också till Parksnäckan och såg Den Svenska Björnstammen live. Riktigt bra var det, trots att en av dem pratat eller sjungit sönder rösten dagen innan. Det hördes absolut när han pratade men inte ett dugg när han sjöng. Lite kul kan jag tycka att det var att den enda som absolut inte kunde sjunga i takt var trummisen, men till hans försvar var det ingen som trummade medan han sjöng. Annars bytte de instrument i varandra i en takt som konkurrerar med mitt gamla band HiHats och jag tror att alla utom en bytte mellan minst 2 eller 3 olika instrument, ofta mellan varje låt. 
Ända sen jag flyttade upp till Luleå (förlåt, Gammelstad) har jag tänkt att jag ska ta mig till Bälingeberget, som ligger tvärs över älven från Gammelstad. Bälinge finns säkert överallt, men framförallt är det grannbyn där jag växte upp och vi fick precis alltid storstryk av Bälinge i fotboll. Jag hade ett tag någon form av idé om att jag skulle åka till Bälingeberget och springa upp och ned som träningspass. Kan nu berätta att en promenad räcker utmärkt för att få lite puls efter att ha testat idag. Enligt min klocka gick jag upp 48 meter och sedan ner 76 meter, hur nu den matten går ihop...  

Är det såhär en gör?