Ledarskap

Jag vet inte riktigt var, när, hur och varför, men det känns som att jag någon gång, någonstans har blivit en riktigt ledare på konfirmationen. Förra året kändes det som ett andra konfirmationsår som, sorry alla som gick med mig, var så många gånger bättre än mitt eget. Jag ville inte riktigt höras, synas och hålla i saker. Nu hör jag mig själv sjunga ut när vi har sångpass, mässa eller andakt, jag ser mig själv hålla koll på vad som händer och när och jag känner hur jag har ansvar för en grupp underbara konfirmander och trivs med det. Jag vet inte om det bara är att jag varit med ett år och vet att jag klarade det då och att jag nu kommer att klara det ännu bättre, om det är att jag är ett år äldre än jag var för ett år sedan (wow, förvånad va?!) eller om det är att jag har haft två dansgrupper hela hösten. Det skulle såklart kunna vara att jag känner mig ännu mer som en del av den fantastiska ledargruppen och att jag har haft ett år till på mig att lära känna dem. Vet inte vad de gör, men de har förmågan att lyfta andra till helt nya nivåer. Så himla taggad på det här konfirmandåret, konfirmanderna är underbara och ledarna är underbara och det ska bli så himla kul att få umgås med dem på träffarna en gång varannan vecka. Som tur är har jag möjlighet att träffa ledarna varje vecka och lite fler gånger än bara en gång!
 
Igår när jag kom hem var jag så trött och uppfylld av helgen att jag missade hälften av allt jag skulle skriva, så det kommer nu istället. Träffade nämligen mina grannar som jag halvt om halvt bodde hos några år när jag var mindre. De har två barn som är ungefär jämngamla med mig och min bror och vi umgicks hela dagarna i minst ett år, vi gick hem och åt och sov, men resten av tiden spenderade vi tillsammans, när vi inte gick i skolan såklart. Ibland kan jag sakna dem extremt mycket och det var så kul att träffa föräldrarna. Träffade dem inte så mycket när jag umgicks med deras barn då vi alltid var ute och sprang i hagarna runt omkring och i deras uthus, men föräldrarna är så underbara att man blir överlycklig bara av att prata med dem. Även om jag inte tror jag har pratat med dem sen sjuan eller kanske ens sen typ fyran eller femman känns det som att vi känner varandra och träffas relativt ofta. När man var liten alltså. Tänk om man hade haft kontakt med de underbara människor man hängde med när man var liten!

Kommentera här: